I Kanada så är Premiärministern regeringschef för en majoritetsregering. Därmed är Premiärministern den som har kontrollen över den lagstiftande församlingen.
Enligt den parlamentariska princip som funnits väldigt länge i ett flertal olika länder, så innebär detta att en ansvarsfull regering måste ha förtroende från en majoritet i representanthuset, för att regeringen ska kunna sitta kvar.
Dessutom visar det sig att partidisciplin och majoritetsregeringar fungerar som en begränsning vad gäller makten i representanthuset.
Om det däremot uppstår en minoritetssituation, så måste Premiärministern sträcka ut handen till andra partier och detta för att kunna utarbeta ett hållbart regeringsprogram så åtminstone får stöd av ett flertal i deras parlament. Om det misslyckas, så leder det till en situation där deras Governor General i Kanada vänder sig till ledaren för något annat parti i representanthuset i ett försök att bilda en ny regering.
Ett sätt att begränsa makten och vad de som har makten kan göra så infördes redan år 1982 The Canadian Charter of Rights and Freedoms som en del av konstitutionen. Det här fungerar därmed som en kontrollstation gentemot sittande regering. Det här innebär bland annat att en domstol kan hänvisa till medborgerliga rättigheter, men även till den federala uppdelningen av makten för att förändra eller ogiltigförklara en policy som den sittande regeringen har beslutat om.
En ännu starkare begränsning gentemot Premiärministern finner vi i respektive provins som styrs av en premier, som har en mycket stark maktposition i Kanada. En så kallad Premier är den enskilt starkaste maktfaktorn i relation till den federala regeringen i Ottawa.
Går vi sedan ytterligare ett steg så finns det en ännu starkare begränsning vad gäller maktutövning och maktbefogenheter. Det handlar helt enkelt om hur landet ser ut. Det finns bland annat stor politisk oenighet, och väldigt lite som man är enig om. För, tyvärr finns det sedan mycket lång tid tillbaka väldigt många olösta politiska och konstitutionella motsättningar, som det anses bäst att låta vara. Här har den som blir valt till Premiärminister ett minfält där det gäller att manövrera väldigt försiktigt, därför att det bland annat finns mycket djupa regionala, kulturella och språkliga skillnader mellan provinserna (Bateman.2014:132.135).
mikaeldrakenberg 